landningen
Posted on 26 februari 2011
Har funderat en hel del på vart detta kommer att sluta. Från det djupa mörkret till det vitaste vitt är det otroligt lång väg. Chansen att komma tillbaka till det där naiva och omedvetna tillståndet där allt är möjligt, känns som en utopi. Kommer aldrig att bli samma person igen. Alla sorgsna, rädda och negativa tankarna som aldrig tycks lämna mitt huvud, kommer nog alltid att finnas kvar och störa mig. Just nu känns det som en avlägsen och omöjlig önskan att få ha ett helt och normalt liv. Står bara och stampar på samma ställe hela tiden. Vet inte hur jag ska komma fram till en känsla av lycka. Allt bara flyter omkring i en tjock ogenomtränglig dimma. Men målet är ändå att få ett någorlunda normalt och drägligt liv, där man kan känna kärlek och gemenskap med dem man håller nära. Just nu är det inte det lättaste. Känns som man inte får den förståelse som man så väl behöver. Att prata med dom är ingen ide när dom ändå inte verkar lyssna eller förstå. I min situation får man ibland tvinga sig till att göra saker, för man har egentligen inte den orken som behövs för att agera på någonting. Off-knappen är alldeles för lätt att komma åt. Verkligheten är alldeles för närvarande. Det negativa har alldeles för lätt att vinna kampen om mitt huvud. Vill inte ha det på det viset. Vill skratta och vara glad.
Från rymden till jorden/
No responses yet. You could be the first!